Viktigast i livet!
Ett starkt minne återväcktes i natt efter en musikafton...
Igår, lördagskvällen 21/3 hölls "Show för själen"
i värdshuset vid Skottvångs gruva.
Det var en underbar föreställning med massor av
humor, tankar och intensiv jazzmusik och sång framförd av
Petra Kvännå, Cecilia Bergqvist, Bengt Erlandsson och Olle Nyberg.
Föreställningen började med budskapet
att det viktigaste i livet är barnen.
I mitten av 1970-talet hade jag ett par arbetsuppdrag i Mexico City.
Jag blev innan den första resan informerad om
att en del människor inte klarar upplevelsen av
den djupa fattigdomen sida vid sida med stor rikedom.
De tre första dagarna är kritiska.
Jag klarade dessa utan att bryta samman!
Jag kunde aldrig riktigt smälta att jag så enkelt lyckades avskärma mig från detta elände.
År 2001 försökte jag förstå genom att uttrycka mina tankar i diktform. Jag avsåg att skriva den i tre delar...
Del 1 Frågan?
Del 2 Förklaringen.
Del 3 Budskap för att eliminera barns lidande.
Det blev aldrig mer än en del,
och tiden går
så jag lämnar här ordet fritt för varje kreativ person som brinner för denna uppgift.
Del 1: Lille pojk
Hur starkt må själen gnissla
förrn jag låter den höras
Vid vilken distans är angelägenhet
större än långtbortomskap
Vilken tyngd skall ögonlocket mäkta
innan jag ser att
barn svälter ihjäl
Hur nära kan jag komma
utan risk att beröras
och hur förseglad bör min ande vara
för att utstå närheten.
Hjälper drog mentalt förpuppande
mot kvävande skri
från döende barn
Vad menade min morbror,
med sin fråga: "Har mor din
aldrig talat med dig om döden och sånt"
Dåligt skämt trodde jag då.
Vem var "Stackars lille pojk" med farmors
ömma hand på mig,
rädd i trygghet dold
Del 2 Förklaringen
Har du något svar, hur gör vi för att våga se?
Del 3 Budskapet
Endast en liten insats från alla människor behövs
för att jordens barn skall bli mätta och lyckliga.
Hur skall vi då väcka alla människor? Har du svaret?
Oj vilket oerhört gripande och starkt inlägg du skrivit, nära nog outhärdligt.
Jag tänker när det gäller förmågan att stänga ute smärta och inte beröras av andras lidande, att det kan vara en egenskap som är en styrka i vissa situationer. Om man inte kan avskärma sig från andras smärta skulle en kirurg knappast kunna utföra en operation, framföra en dödsdom till en cancersjuk patient, en tandläkare borra o.s.v. Du hade ett jobb att utföra och din styrka är att kunna fokusera på uppgiften. Andras styrka kan vara den att i n t e kunna avskärma sig och att därför istället kunna bli dessa fattiga barns språkrör, deras skri till en döv omvärld. Jag tror att om var och en gör det man är bäst på, så ger man bäst sitt bidrag till världen. Men smärtans och plågans och orättvisans logik lär förbli ett olösligt dilemma, om inte... om inte alla människor av god vilja bestämmer sig för att välja bort bekvämlighet och egenlycka, och ger sig ut på ett myllrande korståg och slår sina kloka huvuden ihop och gör gemensam sak i frågan.
Jag tydkte mycket om det Cecilia sa som inledning på showen (jag tror iaf att det var hon som sa det) att om vi alla bryr oss om, kramar,pratar med, uppmuntrar, tillrättavisar, undervisar de barn som finns i vår närhet, så gör det hela skillnaden. Det är att ta ansvar för sin egen lilla, men ack så viktiga bit i världen. För just där jag står, finns ju ingen annan. Med kärlek Nattljuset